Svart och vit.
Är hemma i Sverige igen efter en helg hemma i Finland. Tyvärr var det inte bara kalas och kul, utan även sorgligt att under fredagen ta del av jordfästningen för min moster. Ett sista farväl är precis det man aldrig vill ta av någon som var så fantastisk.
Sjukdomen var ALS som tog min mosters sista krafter. Måste vara den värsta sjukdomen någonsin.
Det här har den senaste tiden fått mig att tänka på mer existensiella frågor. Och jag hoppas nu att lära mig av min mosters fantastiska inställning till livet. Jag ska ta vara på varje stund jag får. Inte lätt att tänka positivt i livets hårda stunder, men det är väl precis det som är livet?